(22 May 1733 - 15 April 1808), French artist, was born in Paris. His father, Nicolas Robert, was in the service of François-Joseph de Choiseul, marquis de Stainville a leading diplomat from Lorraine. Young Robert finished his studies with the Jesuits at the College de Navarre in 1751 and entered the atelier of the sculptor Michel-Ange Slodtz who taught him design and perspective but encouraged him to turn to painting. In 1754 he left for Rome in the train of Étienne-François de Choiseul, son of his father's employer, who had been named French ambassador and would become a Secretary of State for Foreign Affairs to Louis XV in 1758.   Related Paintings of Hubert Robert :. | Ancient Ruins Used as Public Baths | Incendie de l'Opera | Ancient Ruins Used as Public Baths | Robert The Fountain Kimbell | Demolition of the Houses on the Pont Notre-Dame in 1786 |
Related Artists:
HALS, Frans
Dutch painter (b. 1580, Antwerpen, d. 1666, Haarlem).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Maratta, Carlo
Italian Baroque Era Painter, 1625-1713 was an Italian painter of the High Baroque period, active mostly in Rome. Born in Camerano, then part of the Papal States. He came as a boy of 12 to apprentice in the studio of Andrea Sacchi. Like Sacchi, his paintings have a classicizing tone, inspired by the works of the great painters from Parma and Bologna: Carracci, Guercino, and Lanfranco. He developed a close relationship with Sacchi till the death of his master in 1661. He worked alongside Francesco Cozza, and Domenico Maria Canuti in the decoration of the Palazzo Altieri. His first prominent work is an Adoration of the Shepherds for San Giuseppe die Falegnami in 1650. He came to establish one of the most prominent art studios in Rome of his time. Other major works are the The Mystery of the Trinity Revealed to St. Augustine (c. 1655) painted for the church of Santa Maria dei Sette Dolori, The Appearance of the Virgin to St. Philip Neri (c. 1675) now in the Pitti Palace of Florence, The Virgin with Saints Carlo Borromeo and Ignatius of Loyola and Angels (c. 1685) for the church of Santa Maria in Vallicella, and The Assumption of the Virgin with Doctors of the Church (1689) for Santa Maria del Popolo, . His numerous depictions of the Virgin earned him the nickname Carluccio delle Madonne (Little Carlo of the Madonnas). The style of Maratta is a classicized Baroque, more restrained and composed than the styles of Cortona and Carracci, thus more allied to the traditions of Sacchi, Albani, and Reni. He was one of the artists favored by Giovanni Bellori. Maratta was known for his insightful portraiture. In 1650, Maratta was introduced to pope Alexander VII, who commissioned many paintings including one of his greatest works, a painting of Constantine destroying the idols for the Baptistry of the Lateran. This work brought Maratta increased fame in the Vatican, and in 1704 Maratta was knighted by pope Clement XI. Other works include an altarpiece in the San Francesco Saverio Chapel of the Church of the Gesu, in the right transept. In 1679 or 1680, a daughter, Faustina Maratti Zappi was born to Maratta by a mistress,